Har precis sett filmen "När mörkret faller" har inte sett den innan men hittade den hemma i filmhyllan. Kan säga att mina tårar sprutade under filmen, och fick mig att inse hur lyckligt lottad jag är som inte lever under dom förhållandena som personerna lever under i filmen. Men även annars också att jag faktiskt har ett hem att komma hem till, att jag har mat på bordet. När jag gick med snö upp till midjan hem förut vilket tog 40 min tänkte jag bara
"esch det här är inget, finns värre saker, ska bli gott med lite varm choklad när man kommer hem" så jag kom innanför dörren med ett leende på läpparna. Men som sagt det leendet avtog när jag började kolla på filmen som jag tänkte gå in på mer nu.

När mörkret faller handlar om tre berättelser då dom gemensamt lever under dödligt hot.

Första berättelsen handlar om Leyla och hennes syster är hotade av sina allra närmaste; mamma, pappa och bröder. Filmskaparna berättar om hedersrelaterat våld, något som blivit allt vanligare i vårt land. I det här fallet handlar det om en kristen familj, med utländsk bakgrund. Det är mycket starkt berättat och jag kan verkligen känna paniken och frustrationen hos de utsatta tjejerna. Det kanske mest upprörande är att den här sortens våld är så vanligt. Varje vecka söker nya flickor skydd, eftersom de känner sig hotade av sina familjer. I När mörkret faller blir det mycket tydligt att det är dags att sätta ner foten och säga stopp.

Ett moment i filmen under just denna berättelsen som jag tyckte va extra jobbigt var när ett hedersmord skulle utföras, då flickans släkt stod på båda sidorna av en motorväg som var fullt trafikerad. Och flickan tvingades springa över den från sida till sida tills hon blev överkörd annars hade hennes släkt dödat henne.

Andra berättelsen som är minst lika motbjudande är historien om journalisten Carina, hyllad av kollegor och mottagare av Stora journalistpriset. Privat bär hon på en mörk hemlighet, som hon inte vet hur hon ska hantera. Hennes man Håkan, som också är journalist, misshandlar henne sedan många år. Som journalist rapporterar Carina om andras problem, men hon kan inte se att hennes egen situation är helt ohållbar. En dag går det dock för långt för henne och hon ringer till polisen. Då upptäcker hon också vilka hennes riktiga vänner är. Från kollegerna blir det en kompakt tystnad och snackande bakom ryggen. Men stöd kommer från ett oväntat håll. Det är skönt att se när Carinas man sätts dit, men samtidigt tänker jag på hur många som finns i hennes situation, men inte vågar göra något åt det.

Tredje berättelsen är den om Aram. Han är krögare och utsätts dagligen för prövningar när våldsamma gäster måste avvisas från hans nattklubb. En kväll händer det värsta. En yrkeskriminell med sitt gäng slängs ut på gatan, men kommer tillbaka och skjuter mot krogkön och vakterna. Det som utspelades utanför Sturecompagniet för över tio år sedan känns kusligt nära. Aram ser pistolmannen i ögonen och blir polisens viktigaste vittne. Under tiden fram till rättegången utsätts han för upprepade hotelser och attentat, som kommer att förändra livet för honom.

Av de tre historierna känns den här som den minst berörande. Med detta inte sagt att det inte är ett viktigt ämne, men jag får inte samma känsla som för de två andra karaktärerna. Vet inte om jag känner så bara för att jag är kvinna? men tycker det är så otroligt fegt av män att slå kvinnor, och så otroligt fel med hedersmord att ens en familj kan få för sig att bete sig så det är ju helt sjukt, döda sin egna familj. DETTA är en film ALLA borde se så kanske ni känner att snön är en väldigt liten sak att klaga på, även att gå upp till jobbet på morgonen eller en så liten sak som att du råkar bränna maten.